Dagen innan ultraljudet kände jag tre tydliga sparkar.
Innan kunde jag ibland känna att något spratt till. Det påminde lite om när jag som liten fångade kvidd, småfisk, i tjärnen i stugan. När de sprattlade till i handen.
Nu är det något varje dag. Garanterat får jag en spark om jag sitter hopkrupen framför datorn, som nu. I mig bor en liten individ som är mån om sitt space. Jag tror jag har någon i magen som behöver gott om utrymme för att dansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar